Du skriver att du läst böcker om mindfulness, men jag undrar ändå om du kanske har missförstått vissa bitar, åtminstone gällande acceptansdelen. Det jag särskilt reagerar på i din krönika är att du i accepterandet av sina känslor ser en risk att även acceptera ”en orimlig situation på en arbetsplats eller i en relation”. För mig låter det som ett missförstånd av sann acceptans. Sann närvaro och acceptans är motpoler till exempelvis apati, likgiltighet och förnekelse – tillstånd som i mina ögon bär på en betydligt större risk att man stannar kvar i destruktiva mönster och situationer. Acceptans kan tvärtom vara första steget mot att faktiskt förändra en negativ situation.

Det är nämligen först när man accepterar en situation och sina känslor – alltså vågar se dem för vad de är – som man kan ta beslut om att agera eller inte agera, förändra eller inte förändra. Ordet acceptans är tyvärr laddat med en del negativa innebörder här i väst. Det förväxlas ofta med att tolerera, tåla, stå ut och gå med på vad som helst. Ordets egentliga innebörd, särskilt inom mindfulness och ACT (Acceptance & Commitment Therapy), är att verkligen se och bekräfta att ”just nu är det så här och jag känner på det här sättet”, utan att nödvändigtvis värdera det. Det handlar om att förlika sig med verkligheten.

Jag tror inte att någon kan vara 100 % närvarande hela tiden. Men jag tror likafullt att ju mer man kan vara närvarande, desto rikare och djupare kan ens liv bli, både i ljusa och mörka stunder. Du frågar vad nuet är, och det finns förstås inget enkelt svar på det. Men ett svar är att om man lyckas befria sig åtminstone en gnutta från det tidsbegrepp vi människor uppfunnit, så ser man att man egentligen alltid är i nuet, åtminstone fysiskt. Det är det tidlösa ögonblicket som sker just precis nu. Jag tycker att din beskrivning av ”kyrkogårdstid” liknar det tidlösa nu som exempelvis Eckhart Tolle skriver om. Det svåraste är dock att även mentalt vara här och nu.

Men där kan mindfulness vara till stor hjälp, om man känner motivation att verkligen arbeta med det och fördjupa sig i det. För vissa räcker det säkert med lite grann, men för många är mindfulness inte bara en metod eller ett verktyg utan ett sätt att leva. Och då räcker inte de tio stegs-lösningar och quick-fix-vägar som glansiga veckotidningar och glättiga coacher ofta erbjuder.

Vänliga hälsningar,
Vimbai Chivungu,