Kognitiv beteendeterapi (KBT) rekommenderas för ångestsyndrom och depression. Fungerande behandlingar avbryts på grund av de nya riktlinjerna, enligt SR:s program Kaliber.
Lyssna på programmet:
http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3935001
I tisdags kväll fick vi besök av Bo Andersson, leg. psykolog och leg. psykoterapeut, som föreläste om terapiformen ACT – Acceptance and Commitment Therapy. Han berättade om huvudtankarna inom terapin och även om hur man inom ACT ser på ångest och andra svåra känslor, och hanterandet av dessa.
Det inre system som hjälpte oss människor att överleva på savannen, när vi ständigt behövde vara redo att antingen fly eller slåss vid fara, ställer ofta till det för oss idag. Olika människor har olika känsliga system, och ibland kan det aktiveras av saker som vi rationellt sett inte har anledning att vara rädda för. Att vi har hjärnor och ett språk som hjälper oss att planera, minnas, agera är väldigt praktiskt i yttre situationer – t.ex. behöver vi inte själva ha blivit bitna av en haj för att akta oss för hajar. Däremot kan det bli problem när vi försöker använda samma redskap på vårt inre: våra tankar och känslor. Tankar är inre fenomen, inte ordagranna sanningar. Tankar och känslor är inte sanna eller falska, de är tankar och känslor. Vårt inre är långt ifrån alltid logiskt och då hjälper det inte heller alltid att ständigt agera, kämpa och försöka göra något för att förändra eller bli av med tankar och känslor som känns besvärande. Ibland är det bästa man kan göra att ”lägga ner spaden” som Bo uttryckte det, och möta sina upplevelser. Att träna på medveten närvaro/mindfulness – som är ett redskap inom ACT – är ett sätt att göra detta. Ångest kan ofta kännas diffus och svår att greppa, som ett stort tungt moln. Att försöka identifiera vilka olika känslor som ångesten består av, känna dem och titta på dem, kan vara till stor hjälp. Bo pratade även om det som inom ACT kallas ”värderad riktning” – alltså vad är viktigt för just dig i ditt liv? Vad tycker du är värt att kämpa extra för? För att effektivt illustrera hur saker som känns omöjliga ändå kan kännas möjliga om följderna känns värda det frågade han en i publiken om han fick hugga en penna i armen på henne. Hon svarade förstås nej. Sen frågade han om han skulle få göra det ifall det var det enda som skulle förhindra att någon av hennes närmaste gick bort. Då blev svaret ja. För mer information om ACT, rekommenderas böckerna ”Sluta grubbla, börja leva” och ”Acceptance and Commitment Therapy”. Du kan även kontakta oss på ÅSS om du vill veta mer. Glad påsk!
Det började med Saga i bron. Hon kanske inte var den första men hon fick åtminstone mina ögon att öppnas. I Sofia Helins rolltolkning av den påstått Asbergerdrabbade polisen Saga Noren i kriminaldramat bron som vi kunde se i höstas på SVT händer något. Ny frisk luft släpps in. På flera plan. Inte bara får en klassisk rollarketyp en välbehövlig skjuts framåt. Nej, en ny arsenal av känslor gör att även karaktärer och historia får en helt annan nyans än brukligt i ett modernt Tv drama tycker jag.
När manusförfattarna släpper in en figur som Saga i ett deckardrama både fördjupas och intensifieras den mänskliga kommunikationen. Allt blir, ja, om inte tydligare så åtminstone mer levande. Att det dessutom är en kvinna som får gestalta kommunikationsproblem såsom Sagas ger könsrollerna en välbehövlig tvist. Nu har Sofia Helins roll kritiserats. Skulle en person med Asberger ens komma in på Polishögskolan? Hur trovärdig är hennes roll, egentligen? Visst, jag kan se poängerna i detta. Men min huvudpoäng är en annan. Det intressanta med just Saga i bron och exempelvis nyligen Claire Danes roll i aktuella ”Homeland tycker jag är hur de på ett helt nytt sätt bygger broar mellan våra privata liv och yrkesliv. Genom att låta oss glänta till rum som hittills varit utestängda från de moderna tv dramerna öppnas dörren. Nytt ljus släpps in de där sprickorna Leonard Cohen pratar om. Ljuset blir till liv. Å vips blir vi homosapiens både mer mångfacetterade och vibrerande.
När jag varit ute och föreläst om ångestproblematik och ångestsyndrom under hösten 2011 har bemötandet av ångestdrabbade personer inom exempelvis vården varit en stor fråga. Hur behandlar man en person som har ångestproblematik? Hur når man fram till en person som haft grav ångest i flera år och där flera kognitiva funktioner slagits ut? Hur bänder man upp ett problem som kanske inte alltid syns på ytan ? Den kliniska kunskapen om ångestproblematik naturligtvis är a och o. Lika viktigt tror jag är att se bortom symptomen. Att se att det i allt det sköra finns något starkt också. Att den drabbade också är expert på sin egen problematik. Att för att nå fram till ångesten så måste både patient och läkarroll kläs av i viss mån för att samtalet ska nå in. Där blir Saga Noren en vägvisare tycker jag. När vi ser Sagas fumlighet i fikarumssamtalen med sina kollegor vänds speglarna lika mycket mot oss själva. Våra fingeravtryck och andetag blir genast mer precisa. Vad som är normalt och inte sätts under lupp. Tack för det. – Calle Falksten
Vi får en hel del mail till ÅSS. Här är tre exempel på hur dessa kan se ut. Har du själv tips, tankar och åsikter som du vill ge delge oss är det bara att maila till angestinfo@goteborg.se
1. ”Hej ÅSS!
Är en gammal ”tant” på 77 år. Vill tacka för all fin information jag får av er. Jag bor en bit från ”stan” så jag kommer inte dit så ofta, men de är otroligt vad mycket bra aktiviteter det finns att ta del av. Har haft panikångest och varit jättedålig men nu mår jag bra. Fick panikångest långt innan den fanns (?), åtminstone var det ingen som pratade om den, jag var den enda som hade detta hemska.Tänk om ÅSS hade funnits då. Nu kan vi läsa om andra som har likadant, man är inte ensam längre, och det finns hjälp !
2. ”Tack för alla bra tips om föreläsningar, artiklar mm!
När jag läste artikeln om körsång så tänkte jag att det skulle vara kul med en ÅSS kör där alla kan vara med. Sjunga och ha kul utan krav på prestation.
Vet inte om det kunde vara något. Jag har deltagit i målarkursen i höst och tycker det är kul att träffa andra i samma situation och göra något roligt. Det blir en positiv gemenskap där man har fokus på något annat än sin ångest och samtidigt kan känna sig trygg med att alla förstår hur man har det.
ett litet förslag till er verksamhet kanske ”?
3.”Jag tycker era majlutskick är suveräna och hoppas att ni fortsätter på samma sätt. Skäms för att jag inte sagt detta tidigare men jag gillar verkligen era utskick. Tycker ni dammsugit stan på ”rätt saker” vad det gäller hälsoaktiviteter”
Allt gott!
Tid plus tragedi = humor. Det var Woody Allen som sa det. Det är jag som tänker nämnda meningar när jag sitter och blickar ut från ÅSS kontor på ett regngrått Järntorget de första stapplande dagarna på det nya året 2012. Woody Allens citat fångar in en hel del av mitt eget liv och mina egna erfarenheter jag gjort under mitt första halvår som informatör på ÅSS. Att vara ute och föreläsa om ångestproblematik och ta mot folk på vårt kontor tre trappor upp på Järntorget 7 ger både insikter och utsikter. Behovet av tröst, att få prata och synliggöra sina känslor är oändligt. Vad som däremot är lösningen på dessa problem vill jag inte ge mig in på. Där tror jag man måste navigera och hitta sin egen väg. Svårt. Men humor kan då exempelvis vara en väg. Ja, det har vart min väg.
Att ha ångestproblematik är allt annat än roligt. När du exempelvis får en panikångestattack så hjälper det inte hur många humorvalörer du har på din skala. Men. Och det är ett ganska stort men. Är det något jag själv blivit hjälpt av och som jag tycker mig ha sett under tiden på ÅSS är att humor sakta kan vara ett vapen att bända upp ens problem och göra allt tydligare. Med tiden ökar ditt fokus, kikarsiktet blir tydligare, du kan börja ta på dina problem och sakta öppna den ångestfyllda dörren. Ut eller in. Tiden plus tragedin blir till slut, om än möjligen inte ett gapflabb, ett muskedunder att ta fram ur garderoben vid behov. Att ”älta” är ju ett uttryck som det ses ner på i dagens KBT-fixerade värld. Allt ska gå snabbt och leda från punkt a till b. Kanske det snarare handlar om hur vi ser på våra föreställningar, möten med människor och känslor såsom humor t.ex ? Att vi helt enkelt måste börja älta ”rätt” och se på människan som ligger där i rännstenen på ett mer nyanserat sätt ? Först då kanske saker och ting kan börja förändras. Skulle du som läsare nu vill byta ut humor mot någon annan känsla som fått dig genom natten som John Lennon sa så varsågod. Att möta sitt inre barn, gnällkärring, krokodil eller whatever och treat her with kindness då. Kan det vara ett nyårslöfte inför 2012? Kanske det får bli mitt. Allt med förhoppningen om att året som ligger framför er kommer bli glimrande.
Calle Falksten Informatör på ÅSS
OBS! Uppdaterat inlägg. Se nedan.
En medlem skrev ett förslag till styrelsen om vi kan ordna en ”matchmaking”-funktion. Detta så att medlemmar enklare kan komma i kontakt med likasinnade. Det skulle kunna vara ett stort stöd för oss med olika former av ångest och social fobi till exempel.
Idag har Daniel utbildat personal på ÅSS inom områden såsom ”bloggen” och ”webbsidan”. Det var jätte lärorikt, enkelt och hur kul som helst. Hoppas fler av er hakar på nästa gång. Daniel är en utmärkt pedagog
.
