För en vecka sedan, onsdagen den 7 november, kom Kenneth Gärdestad till Dalheimers Hus för att tala om sin bror Ted. Föredraget anordnades av ÅSS Göteborg och inleddes med en kort presentation av föreningens verksamhet. Nära 150 åhörare hade tagit sig till lokalen för att höra Kenneth berätta.
Kenneth började sitt föredrag med följande ord: ”Det jag nu kommer att berätta om skulle aldrig Ted ha velat att jag gjorde.” Han berättade sedan om sin bror och visade bilder, bl.a. från Teds barndom. De tidiga bilderna visade en glad kille med ljust hår och fräknar, något som Ted blev mobbad för. Ett sätt att få utlopp för sina känslor blev att skapa musik.
Ted visade sig tidigt ha musikalisk begåvning. Han var även en mycket skicklig tennisspelare. 1972 förlorade han finalen i Junior-SM mot ingen mindre än Björn Borg. Men det var till sist musiken han valde att satsa på. Han komponerade låtar som Kenneth skrev text till och de båda fick skivkontrakt. Ted började turnera och medverkade flera gånger i melodifestivalen, vilken han vann 1979 med Satellit.
Under 1980-talet bodde Kenneth i USA, ovetandes om att hans bror höll på att bli alltmer sjuk och även var offer för illasinnade rykten hemma i Sverige. När Kenneth flyttade hem till Sverige var Ted mycket sjuk. Han hörde ofta röster dygnet runt och Kenneth lärde sig att inte ifrågasätta något av det hans bror sade, gjorde och upplevde, hur irrationellt det än tedde sig. Trots att Ted uppenbarligen själv led, fick medicinsk behandling och vid ett flertal gånger fick hämtas av polis (vilket var det enda alternativ Teds anhöriga hade när de var som mest oroliga för honom), erkände han aldrig för någon att han var sjuk.
”Oron och skammen var så total och en sådan skam dödar till slut. Och det var ju vad som hände – Ted tog sitt liv samma dag som han fick sin diagnos, schizofreni, eller erkände den för sig själv. Den orkade han inte leva med.” Ted Gärdestad tog sitt liv den 22 juni 1997, blott 41 år gammal.
Trots kvällens delvis mycket tunga ämne fick publiken även tillfälle att skratta. Som avslutning berättade Kenneth om hur någon som hört Ted tala förfasat sig över hur förvirrad han varit och vilka vanföreställningar han verkat lida av. ”Han påstod till och med att han spelat tennis mot Björn Borg…”
Jag hade den stora äran att få medverka under kvällens föredrag genom att med sång och gitarr framföra några av de låtar Kenneth och Ted skrev tillsammans. De låtar jag valt att tolka var Jag vill ha en egen måne, Himlen är oskyldigt blå, Betlehem och I den stora sorgens famn. Det var ett uppskattat inslag som jag hoppas gav ytterligare en dimension till Kenneths starka berättelse.
Kenneth Gärdestad väljer att berätta om sin bror för att förhoppningsvis bryta skammen och tystnaden kring psykisk ohälsa. Han gör det även för sin egen skull, för att bearbeta sin förlust och för att få sin bror att leva längre. Efter att ha fått ta del av Kenneths berättelse är jag säker på att hans ambitioner infrias. Det är oerhört viktigt att våga prata om psykisk ohälsa och dess konsekvenser. Teds minne lever verkligen vidare och den musik de två bröderna skapade är en ovärderlig del av den svenska musikskatten.
// Vimbai Chivungu, ÅSS Göteborg
