Denna veckans ord är alltså ”Högkänslighet”

Tyck till!

Hej allihop!

Från och med nu i februari kör vi igång med veckans ord här på bloggen.

Tanken är att alla ska kunna deltaga i diskussioner kring ord som är relaterade till vår problematik.

Efter det att ordet kommer upp så skriv, kommentera, debattera eller fråga, vad just du känner, tycker eller undrar om ordet och dess betydelse.

Ordet kommer nu i nästa inlägg! Tyck till!

God fortsättning till er alla på det nya året!

Hoppas alla har haft en fin jul och en trevlig nyår! Nu hoppas vi på ett lugnt och bra 2014.
Här på ÅSS kommer vi ha nya spännande föreläsningar med intressanta ämnen. Vi kommer även satsa på ett nytt ungdomsprojekt, vilket kommer bli roligt.
Vi hoppas ni kommer och besöker oss, både här på plats samt i alla sociala forum.

Torsdagen 2 januari kl 20.00 får du ha webbkamera och headset redo. Du kör vi ”Häng med ÅSS” igen. Vi börjar med en presentation av hur man kan använda Hangout, Google Docs och Google Plus för att samarbeta och kommunicera.

Vill du testa kamera och headset innan finns vi på plats en halvtimme innan.

Vi har skapat ett event på Facebook så att fler ska hitta hangouten.

Se till att ha ett konto på Google Plus innan vi startar. Gå till plus.google.com och logga in om du redan har ett konto på Gmail eller någon annan Google-tjänst. Annars väljer du ”skapa ett konto” lite längre ner på sidan.

Varmt välkomna! 

JULFEST!

Hoppas ingen av er har missat vår årliga julfest nu på fredag den 6 december klockan 18.00 – 21.00!

                                           

Nu gör vi en nystart med videochatt. Med hjälp av Google Hangout kan upp till tio personer umgås via sin dator eller mobiltelefon – om den har kamera. Vi vill finnas där vår målgrupp finns. Många som mår dåligt letar information på nätet. Tänk om ÅSS kunde organisera en del av verksamheten så den fanns på nätet också? 

I början kommer det mest att vara ett sätt att få folk att prova tekniken. Inga som helst krav på aktiv medverkan eller någonting. Titta bara in om du är det minsta nyfiken. 

Onsdag eftermiddag för en vecka sedan tog jag mig till Södra Vägen för att delta i en workshop anordnad av Anna Lindh-stiftelsen och Centrum för Konflikthantering, i samarbete med Världskulturmuseet. Rubriken på eftermiddagen var ”Storytelling som dialog och konflikthantering”.

På sistone har Kristian Gidlund dykt upp lite här och var; i GP, i DN, i Tv4 Nyhetsmorgon, i Gomorron Sverige, i Babel och på P4, och då är listan fortfarande långt ifrån komplett. Han har något han vill berätta om, och det är viktigt.

Kristian är 29 år, trummis i Borlängebandet Sugarplum Fairy och journalist. De senaste två åren har han dock främst gjort sig känd i Sverige för sina starka texter om livet – och döden. I sin blogg ”I kroppen min” skriver han om sin resa, med en cancer som först verkade besegrad, men som kom tillbaka och nu är obotlig.

Jag fann Kristian genom programmet Annas Eviga, ett samtalsprogram i SVT där några särskilt utvalda gäster kommer samman och talar om de riktigt stora frågorna, de som människan i alla tider försökt besvara. Kristian var med i premiäravsnittet i höstas då ämnet var döden.

Det jag såg var en pojke och man som inte gjorde sig till, som varken förminskade eller framhävde sig själv utan som talade rakt och öppet om hur han ser på döden, det där som väntar oss alla en dag men som han vet att han ska möta inom en alltför snar framtid.

Efter programmet gick jag in på Kristians blogg och började läsa. Och kunde inte sluta. Snart hade jag läst alla inlägg från början till slut och jag har följt hans blogg sedan dess. Och jag är inte ensam, miljontals läsare runtom i Sverige följer nu Kristians resa.

Kristian har ett sätt att skriva på som går rakt in i hjärtat, det är oerhört målande och poetiskt, men utan att kännas ansträngt eller distanserat. Distanserat är tvärtom det sista ord man kan använda om hans texter. Han är brutalt ärlig med hur han ser på livet, döden och världen. Själv känner han sig som en påkörd rävunge, en soldat kallad till fronten, en sjöman i sitt livs oväder. Döden håller ett lasersikte mot honom och han är utfryst av livet, det låter honom inte vara med längre, i alla fall inte länge till.

Med sitt alldeles egna uttryck skriver Kristian om barnen han aldrig kommer få, resorna han aldrig kommer få uppleva, allt det han lämnar efter sig och vad han tror väntar efter livet. Han är arg, ledsen, avundsjuk, förbannad, men även lugn, lycklig, tacksam och fylld av kärlek. Paradoxalt nog känns hans texter först och främst som en hyllning till livet. Han älskar att leva och tänker göra det bästa av den tid han har kvar.

Många av de som berörs av Kristian säger att de genom hans texter får ett nytt perspektiv på livet, de ser vad som verkligen är viktigt och vad som inte är det. De lär sig att värdesätta och uppskatta sina liv och sina närmaste. Jag som har en något annorlunda reaktion håller ändå helt och fullt med om att hans texter är mer än bara texter, de går ända in i hjärtat och skapar rum för reflektion, diskussion och alla sorters känslor.

Häromdagen gavs boken ”I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början” ut. Det är en samling av Kristians blogginlägg och utgivningen är anledningen att han synts extra mycket i media under de senaste veckorna. Han skriver först och främst för sin egen och sina närmastes skull, för att bli ihågkommen för den han var och inte bara den sjukdomen gjorde honom till. Att så många andra människor berörs är en bonus. När han av Jenny Strömstedt i höstas fick frågan varför så många vill följa hans resa svarade han såhär:

”Jag tror att det är för att vi inte är vana att prata om döden i Sverige, framför allt. På något sätt öppnar jag en dörr in i en värld där jag inte tvingar någon följa med in, men om de vill så får de. Jag tror att det finns ett undermedvetet behov hos många människor att prata om döden, för vi gör inte det”.
Jag tror att detta stämmer. Men ändå känns det som att bloggen trots allt handlar mer om livet än om döden. Kanske är det som Kristian säger, ”de där två sakerna hör ju liksom ofrånkomligen ihop, vilket vi många gånger glömmer bort”.

Hur det än är känner jag tacksamhet över att Kristian delar sin resa med oss. Han skriver på ett sätt som aldrig tidigare gjorts i Sverige och hans texter och avtryck på jorden kan aldrig – aldrig någonsin – dö.

// Vimbai

Tycker du bloggen ser annorlunda ut? Det stämmer. Vi har bytt plattform. Från och med nu kör vi på Blogger! 🙂

I fredags gick jag och lyssnade på föreläsaren Anders Magnusson, från Svenska Institutet för Sorgbearbetning. Han började med att berätta om en studie som gjorts av barn och ungdomar mellan 4 och 15 år gamla. Studien kom fram till att barn i genomsnitt får höra 5,5 ggr per dag att de inte ska ge uttryck för negativa känslor, t.ex. genom att en vuxen säger ”Var inte ledsen” eller ”Det var inte så farligt” till ett barn som gråter.

Vi socialiseras till att lägga locket på och Anders uttryckte det bl.a. som att det är mer socialt accepterat i vårt samhälle att vara onykter, än att gråta offentligt. Vi lär oss helt enkelt väldigt lite om sorg och om hur man kan möta sorg, både i sig själv och hos andra.

Anders berättade om sin uppväxt och om att han inte förrän i vuxen ålder, efter att hans mamma gått bort, insåg att det inte var den första förlusten i hans liv. Han hade burit på massvis med sorg genom åren, men eftersom han fått lära sig att sorg är en akut reaktion vid nära anhörigs bortgång, hade han inte tolkat sina tidigare upplevelser som just detta.

Sorg handlar alltså inte bara om dödsfall, utan är en normal och naturlig känslomässig reaktion vid en förlust av något slag. Exempel på förluster som kan skapa motstridiga känslor är t.ex. dödsfall (även husdjur) men även separationer (även andras), livsstilsförändringar av olika slag (flytta, bli nykter, få barn), omorganisationer och arbetsförändringar, sjukdom, kroppsskada och trauma eller en mer genomgripande förlust av exempelvis tillit, trygghet och hopp.

Föreläsningen behandlade även myter om sorg, såsom att man inte ska vara ledsen utan stark för andras skull, att man bör sörja i ensamhet och hålla sig ständigt sysselsatt samt att man bör försöka ersätta förlusten. Anders kallade även påståendet att tiden läker alla sår en myt, och jämförde det med att bygga ett hus. ”Bygger tiden hus?” – Nej, det behövs arbete också. ”Hur lång tid behövs? ”- Det beror på, tills det är klart. ”Och hur länge är det?” – Allt ifrån 1 vecka till aldrig.

Slutsatsen är alltså att tiden i sig inte kan läka sår, men att bearbetning tillsammans med tid kan göra det. Och bearbetning kräver kommunikation. Om man försöker bemöta känslomässig smärta och ett brustet hjärta enbart intellektuellt uppstår inget äkta möte, och därmed ingen äkta läkning. De flesta sörjande vill få prata om det som hänt och om vad de går igenom, medan omgivningen ofta tror att det är bäst att inte prata om det. Anders betonade vikten av att våga fråga hur det är, och att det viktigaste inte är vad man säger utan att man försöker finnas där och möta den sörjande där hen är. Detta gäller även i mötet med sig själv.

Förträngning och medveten glömska innebär inte heller äkta läkning, underströk Anders. Det är vanligt att som sörjande och ångestfylld ta till tillfälliga lättnader som t.ex. mat och socker (även att inte äta), alkohol, droger och psykofarmaka, vredesutbrott, ständiga aktiviteter, shopping, spel och självskadande. Dessa hjälper dock oftast bara just tillfälligt, för stunden.

Anders kallade ångest för rädsla utan ansikte och depression för sorg utan ansikte. Han tror att (obearbetad) sorg kan spela en viktig – och ofta förbisedd – roll i olika sorters psykisk ohälsa. Det tror jag att han har rätt i.

Om du vill veta mer om sorg och sorgbearbetning kan du besöka Svenska Institutet för Sorgbearbetnings hemsida.

Ps. Ni glömmer väl inte Felicia Feldts föredrag imorgon kväll (19 mars)? 18:30 i Dalheimers Hus! Mer info hittar du exempelvis här.