Psykologen och psykoterapeuten Leif Lindahl besökte ÅSS för att berätta om psykodynamisk terapi.
Han inledde föreläsningen med att tala om att han inte vill predika eller komma med någon sanning. Föreläsaren ber om att bli avbruten och uppmanar oss att ställa frågor om han är otydlig eller om vi undrar något.
Den första frågan gäller vad ångest är. Han svarade att det är obehag, olust, tryck, trängningar. Det finns många olika definitioner, men det är signaler att något är på tok. Det är en naturlig ingrediens i livet som man kan ha både för lite och för mycket av. Ångesten är en härva, som ett garnnystan som inte går att nysta upp.
Psykodynamiskt sett så drabbar barndomen oss alla, uttryckte föreläsaren det. Livet innebär konflikt. Verkligheten är bruten, blandad, mångfacetterad. Enligt det psykodynamiska synsättet så lagrar vi intryck och händelser. Det handlar inte om minnen som vi ”minns”, men det finns lagrat inom oss.
Leif kom här in på ämnet samtal. Han berättade om en egen process när han var ung. Han var bland annat osäker på sin yrkesroll när han var ungefär 23. Han hittade yrkesvänner att samtala med och bolla med. Ord, samtal, samspel, bakgrund. Det han varit med om.
Plötsligt i ett samtal kan vi säga något vi inte helt planerat. Men som låter helt sant. Berättelsen ger luft. Det tar tid.
Här refererar föreläsaren Kjell Espmarks bok ”Minnena ljuger”.
Det är ju inte förrän man berättar man får grepp om verkligheten… Man tar sig över då. Man upplever hur orden ser åt en. Berättelsen vet mer än jag. Utforskar saker genom att berätta. Vi ser vart det leder. Allt har en utsikt.
Man måste ljuga lite för att komma åt hur det verkligen är.
Varje människa finns bara en gång, i en version.
En publikfråga handlade om hans egen relation till sina egna barn. Han berättade lite om sina tre barn och att han troligtvis varit överbeskyddande. Ingen är en perfekt förälder. Barn hittar ens ömma punker och trycker där. Skaffa barn, det är ett bra sätt att växa upp på, uppmanade Leif åhörarna.
En annan publikfråga gällde vad som var viktigast; att ”få ut det” eller att komma på en lösning. Både ock, var det snabba svaret. Prata så länge du behöver det. Så länge det finns ett behov. Det är viktigt att det får komma ut. Sedan kommer lösningen ovanpå det. Vi har blivit för lösningsfokuserade. Vi måste känna först.
I dag är det vetenskap och evidens som gäller. Jakten på kontroll. Vi tror att vetenskapen gör oss mer säkra, men i själva verket blir vi mer osäkra. Vi jagar en kontroll vi inte kan få. Vi måste våga leva först. Vi måste få en egen erfarenhet.
”Finns det inte risk att man fastnar och ältar?” undrade en besökare. Jo, men det är min roll att se till att stötta och hjälpa. Särskilt unga har ett starkt ”försvar”. De tror de är ensamma om att må dåligt. Jag som terapeut måste visa att ’det här tål att samtalas om utan att det blir sämre’, säger han.
Det kan vara så att unga har svårare att få en ”mänsklig” syn på sig själva nu än det var förr. Nu finns det bantningstips, skönhetoperationer, tatueringar, gym och dieter. Vi försöker ändra kroppen istället för att leva med den. Eventuellt beror detta på att jag blivit äldre avslutade Leif Lindahl men jag tror vi hade tätare relationer och ett bättre samhällsklimat förr.
